Ifrågasätterskan

Lena Synnerholms webbplats. / Lena Synnerholm's website.

Symptom

Vilka symptom har folk vittnat om, att Napoléon hade?

Jag har boken Assassination at St. Helena (Lönnmord på Saint Helena), av Sten Forshufvud och Ben Weider. Den innehåller listor på symtom, på dom relevanta typerna av förgiftning. Symtomen på subakut arsenikförgiftning är:

1. Brännande smärta i matsmältningsorganen, speciellt i över halvan av buken.
2. Kräkningar.
3. Svårighet att andas, irriterad hosta.
4. Svår heshet.
5. Lägre blodtryck.
6. Svimningsanfall.
7. Anfall av huttrande och svåra svettningar.
8. Smärtsamma kramper.
9. Spasmer.
10. Iskyla i benen.
11. Försvagad syn.
12. Försvagad hörsel.
13. Känslighet för ljus.
14. Gulare hud.

Jag har själv översatt från engelska. Texten innehåller en del medicinska termer, som jag inte vet dom svenska motsvarigheterna till. Jag har då försökt översätta till svenska, vad som menas på vanlig engelska. Napoléon hade åtminstone elva, av dom listade symptomen. Han kan ha haft symtom 8 och 9, men det är mer än jag vet. Blodtryck kunde sannolikt inte mätas då. I så fall kan vi inte veta, om han fick sänkt blodtryck. Folk som återhämtar sej från subakut förgiftning, visar samma symtom som vid kronisk förgiftning:

1. Frekventa huvudvärkar.
2. En markerad allmän uttröttning.
3. En märkbar förändring i temperament, ovillighet att arbeta, nedstämdhet, som inte desto mindre ibland kan förbytas i överdriven optimism.
4. Störningar i sömnrytmen (svårighet att hålla sej vaken växlande med svårighet att somna).
5. [Några ogenomskinliga medicinska uttryck, av mindre relevans i det här fallet.] Ett kroniskt fall av arsenikförgiftning kommer alltså att känna smärta på olika ställen, mest i underbenen, axlarna och området vid levern [ett överflödigt citat på franska].
6. Fötterna och underbenen blir svullna.
7. Musklerna på baksidan av underbenen byts ut mot fettvävnad och blir följaktligen mycket svaga. Offret kan gå bara med svårighet och kan knappt rida annat än i skritt.
8. Viktökning, kroppen blir till slut tjock eller svullen.
9. Ökning av leverns storlek, vilken utsätts för fettansamling i själva levercellerna.
10. Huden tenderar att bli orangeaktigt brun.
11. Hela kroppen kliar.
12. Finnar utvecklas, skärskilt omkring munnen.
13. Det fina kroppshåret minskar eller försvinner.
14. Huvudhåret växer glest.
15. Offret har en allmän brist på aptit, följt av en betydande ökning av aptiten efter att kroppen har anpassat sej till det fortsatta intaget av arsenik eller när det inte längre ges.
16. Hörselnedsättning som till slut blir till uttalad dövhet.
17. Känslighet för solljus och starkt, konstgjort ljus. Offret kan föredra ett nästan mörklagt rum.
18. Tendens till perioder av känslosamhet som visar sej som tårögdhet.
19. Svårighet att urinera. Liten mängd urin som släpps ut långsamt och smärtsamt.
20. En ständig torrhosta.
21. En tendens till inflammation av membranen som täcker lungorna.
22. Känsla av feber utan ökning av kroppstemperaturen.
23. Svettning ar, ofta kraftiga.
24. Iskalla ben (när dosen ökar).
25. Svår heshet genom påverkan på svaljet och struphuvudet.
26. Hög vilopuls.
27. Snabb och oregelbunden puls, eller väldigt långsam puls, beroende på graden av förgiftning.
28. Frekventa, smärtsamma kramper, speciellt i underbenens muskler.
29. Spasmer i olika delar av kroppen.
30. Lösa tänder och blödande, svullen gom. Den senare kan se väldigt blek ut, beroende på dosen och kroppens förmåga att anpassa sej till att inta giftet. Symptomet med gommens vit het har ofta felaktigt förklarats med skörbjugg [C-vitaminbrist].
31. En obduktion kommer att visa som speciellt typiskt en förstorad men mikroskopiskt oförändrad lever, tillsammans med svullna lymfknutar med nedbrutna celler, speciellt runt bronkerna [dom två rör som leder till lungorna] och i brösthålan. Betydande mängder vätska inom membranen som täcker lungorna. I ett tidigare stadium av medicinsk kunskap skulle det senare kunna bli diagnostiserat som orsakat av tuberkulos. [Kommentar om vad som hände vid obduktionen, av en 21-årig kille som dog, av kombinerad arsenik- och antimonförgiftning.]
32. Gravöppning kan avslöja en kropp i fall av kronisk arsenikförgiftning som överraskande välbevarad.

Orden inom hakparenteser, är mina egna kommentarer. Napoléon uppvisade minst 26, av dom listade symptomen. Han kan ha visat symtom 12, 18, 20, 21 och 28. I dom fallen, vet jag faktiskt inte. Däremot tror jag inte, att han ökade i vikt. Det finns uppgifter om, att Napoléon dog fet. Det får jag inte ihop, med hans andra symtom. (Jag tänker på långvarig brist på matlust, och svåra kräkningar mot slutet.) Det gäller särskilt om man tänker på, att han tidigare var relativt liten i maten. Tills någon förklarat hur det skulle ha gått till, tror jag han var mager när han dog. Fast hans buk var svullen, på grund av den starkt förstorade levern. Den uppsvällda magsäcken spelade också roll, fast inte alls lika stor. Det senare var ett resultat, av att han också förgiftats med antimon. Annars liknar symptomen på antimonförgiftning, dom vid subakut arsenikförgiftning. Dom som skiljer sej åt är:

1. Konstanta kräkningar som inte kan stoppas. Arsenikförgiftning i små volymer orsakar inte det symptomet. Kräkningar inträffar när en farlig dos har getts.
2. Blödningar i halsen, matstrupen och magen, spyorna innehåller vad som liknar kaffesump liksom små mängder blod.
3. Smärta i munnen och halsen, på grund av den frätande effekten av kräkvinsten [en substans som innehåller antimon och en gång användes som medicin]. Blåsor i munnen och halsen.
4. Till skillnad från arseniktrioxid som inte fräter på magsäcksväggarna om den inte svalts som sådan [?], fräter antimonsaltlösningar på magsäckens slemhinna, och om dosen är stor, kommer att fräta hål på själva magsäcksväggen.
5. Stor mängd urin och ingen svårighet att urinera, till skillnad från liten mängd urin och smärtsam urinering karaktäristisk för arsenikförgiftning.
6. Efter några veckors förgiftning förhindrar den frätande effekten på magens slemhinna kräkreflexen hos magen. Alltså var det avsedda offret inte längre kapabelt till preventiv kräkning som naturlig reaktion på fara, inför den tidens andra ”undergörande” medicin [kalomel kombinerad med bittermandel].

Napoléon visade alla dom symtomen. Folk som regelbundet får i sej ämnen, som är urindrivande, känner sej också mycket törstiga. Det är förstås kroppens sätt, att försöka behålla vätskebalansen. Följaktligen kände han sej törstig, med väldigt korta mellanrum. Dessutom var han helt blind, dom sista sex dagarna innan han dog. Slutligen har vi symtomen på förgiftning, med kalomel kombinerad med bittermandel. I boken påpekas att den normala reaktionen, är svåra kräkningar. Napoléons magsäck var så utarbetad, att han inte kunde kräkas i tid. Resultatet var förstås dödligt. Till skillnad från symtom på andra förgiftningar, beskrivs dom här i löpande text:

”Mycket kort efter att ha svalt en sådan dödlig blandning, förlorar offret medvetandet. Alla viljestyrda muskler blir paralyserade och både syn- och hörselfunktion upphör. Det förklaras av det faktum att giftet åstadkommer en inte omedelbar utan gradvis hjärndöd. Det autonoma nervsystemet [det som kontrollerar dom inre organens automatiska funktioner] kommer att fungera en tid. När det upphör inträder döden.
Medan frätningen på magsäcken pågår under sådana förhållanden äger massiv blödning rum som, några timmar senare, resulterar i stor avföring, svart och som kan beskrivas som med tjäraktig konsistens.
[…]
Vid en obduktion, kommer obducenter att finna, förutom frätskadorna på magsäckens väggar, en ringformad svullnad observeras i nedre änden av magsäcken. Det kommer endast att vara den svullna och förlamade, ringformade muskeln vid nedre magmunnen. [Kommentar om vad som hände vid obduktionen ifråga.]”

Det står att offret i regel dör, inom 24 timmar. (Det står i det stycke, som jag bytt ut mot “[…]”.) Napoléon dog 48⅓ timme, efter att han svalt sitt slutgiltiga gift. Dessutom var han vid medvetande, mer än ett dygn efter att han svalt det. (Han reagerade märkbart på beröring, och kunde kommunicera sina behov.) Därmed inte sagt, att han varit vaken hela tiden. Om jag förstår det rätt, somnade han minst två gånger. Han var redan helt blind, så det var ingen skillnad på det. Däremot kan det mycket väl ha märkts, att han blev helt döv. Han skulle då inte kunnat uppfatta, dom andra personernas röster. Under dödskampen (cirka två dygn) låg han hjälplös, och blev alltmer orörlig. Hans puls var mycket oregelbunden, och nätt och jämnt märkbar. Han hade mycket svårt att andas, och hickade tidvis svårt. Naturligtvis måste han ha lidit, av extrema smärtor. Slutligen förlorade han medvetandet, minst 14 timmar innan han dog. (Han låg helt orörlig, sånär som på andningen.) Symtomen uppstod alltså långsammare, än vad som är normalt. Jag tror det berodde på en kombination, av en relativt liten dos, och Napoléons fysiska tålighet. Det står faktiskt i det borttagna stycket, att dom faktorerna spelar roll. Hur som helst måste man minnas vilket gift, som till slut tog hans liv. Att folk blandar ihop med tidigare gifter, är bara alltför vanligt.

Senast ändrad den 17:e april 2019.
Kommersiella rättigheter reserverade av Lena Synnerholm.